Tornet på Asplokhöjden Högdaberget

 

Utflykt till tornet på 1950-talet.
Bakre raden fr.v Sven-Ivar Stenmark, svägerskan. Siri och hustrun Inez.

På högsta punkt på Högdaberget 406 m öh, Asplokhöjden, stod förr ett trätorn som många än idag minns.

Så här skriver Leif Eliasson, Junsele, som arbetat för lantmäteriet, om tornet;
Tornet var inget brandtorn utan ett mättorn byggt av Rikets Allmänna Kartverk ca 12 m högt. Gårelehöjden är en gammal 1:a ordningens punkt från 1898 och 1948 års triangulering med direkt sikt bland annat till Nävernäsan ovanför Åkerbränna.
Gårelehöjden ingick också i Rikstrianguleringen med början från slutet på 60-talet i Skåne till början 80-talet i Treriksröset.
Jag deltog i dessa mätningar och gjorde mätningar från detta trätorn 1976 när Rikstrianguleringen passerade Junsele. Tornet revs senare av Lantmäteriet av säkerhetsskäl, liksom en massa liknande mättorn i hela Sverige. Dessa torn var lite speciella, egentligen var det två torn i varandra, ett inre för mätinstrumentet och ett yttre för den som mätte så att instrumentet var stilla under hela mätningen.

Foto från samma tillfälle som ovan, här även med de vuxna. Fr.v ovan; Sven-Ivar Stenmark, Siri Andersén och Inez Stenmark. Barnen är Staffan Stenmark samt Grethe och Greger Andersén. Foto ev Olle Andersén.

Hammartjärndammet – Stendammen

Hammartjärndammet ligger öst om Storhammartjärn över Stora Hammartjärnsbäcken som än idag till stora delar finns kvar är ca 80 meter lång, men just i själva bäckfåran har man sprängt bort en bit av den.
Dammen har funnits där länge och många har haft funderationer om vilken funktion den haft. Kallas även bara för Stendammen.

Däremot vet man sedan tidigare att den gamla s.k. Ridvägen mellan Junsele och Ådals-Liden passerade längs efter dammen. På senare tid har man i handlingar kunnat konstatera att området ovan dammen kallades dammslåtten, vilket t.ex. framkommer i handlingar till den avvittringskarta från 1856 som finns med här.

Vid denna tidpunkt hade nybygget Mjösjö kommit till men området som på den tiden låg på kronoallmänningen hade sedan åtminstone 1700-talets mitt nyttjats till slåtter av bönder i Mo by i Junsele socken.

Nödåren 1866-1870

Ur tidningen Nya Dagligt Allehanda den 5 juni 1867. Där påpekar man att inom Junsele var nöden störst i byarna Gårelehöjden och Tarsele.

Missväxtåren 1867–1869, som framför allt drabbade norra Sverige, var den sista svåra missväxten i Europa. Den dåliga skörden ledde till katastrofala följder. Speciellt 1867 var våren extremt kall och sommaren dröjde med isar på sjöarna fram mot midsommar.

Provinsialläkaren för distriktet skriver bl.a. följande i sin årsrapport för 1867;

Genom flera års klena skördar och 1867 års nära totala missvext har detta distrikt blifvit ett fattighus. De riktiga bidragen till nödens lindrande, var både staten och enskilda lemant, räcka dock ej till åt alla hungrande magar, Dock har mig veterligen ej någon inom distriktet omkommit af svält. Lyckligt för folket som ej förr har varit att timmerdrifningen skett i stor skala och således tillfälle till arbetsförtjenster funnits.

Här är ett utdrag ur en dagbok förd av bonden Anders Olof Myrholm i Vallen Junsele;

Den 31 Maij 1867. Snön har i går och i dag nästan gått af åkren, en tredjedel ligger qvar på åkren. Det är svår foderbrist och inte bättre för människor. Folk har förlorat alt mod och inga goda utsigter är för något got år. Stor pänningbrist och exekutiva Auktioner utan al ända. Så svår tid har icke varit i dettaårhundrade. Herren straffar för synd. Lär oss bekänna synden.

Men till slut så blev det ju bättre år och dagar, och den 2 februari 1873 skriver Anders Olof följande;

Hela januari har varit blid. Timmer bulrar i hägnen alla dagar, de kjöra för ända till 16 Riksdaler om dagen. Vi har intet mistat mer än en galt och två får på dessa år. Herre var mäd oss under det kommande året och lär oss hoppas upå din godhet. Lär oss att även samla för våra odödliga själar. I denna by har ingen dött på 1 och halvt år. Håll oss bredd att träda ut ur tiden in i evigheten.

Skrömttjärna

Skrömttjärna är en ganska liten tjärn och ligger på höger sida efter vägsträckan mellan Mjösjön och Bredvattnet. Den syns väl från vägen.

Namnet tyder ju på att man upplevt oförklarliga saker vid tjärnen, men tyvärr finns inga muntliga traditioner bevarade om detta. Kalle Fängström på Mjösjön brukade berätta en historia om att abborrarna i tjärnen hade ett besynnerligt utseende, men även där är detaljerna i historien bortglömda. Möjligen kan det härröra från den tid när två hemman i Mo, Junsele hade sina fäbodar i närheten nere vid Bredvattnets sjö. Fäbodarna upphörde runt 1920 när Bredvattnets kronotorparby kom till.

Är det någon av den här sidans läsare som har något att tillägga om tjärnen så är det välkommet.

Alldeles strax innan man ser tjärnen korsar en skogsstig bilvägen och det är den gamla medeltida s.k. Ridvägen från Ådals-Liden till Junsele som ända fram till 1800-talet var den allmänna vägen till Junsele och upp mot Lappmarken. Namnet kommer av att för flera hundra år sedan hade Junsele, Resele och Ådals-Liden samma präst som red mellan kyrkorna. Efter Ridvägen fanns s.k. fjärdingsmiltavlor. Inga tavlor finns kvar men själva stenfundamenten kan man ännu skönja efter stigen, och följer man stigen från bilvägen i riktning ca 50 meter norröver finns ett sådant fundament med en informationsstolpe.