Innan biltrafiken kom igång och Forsmo-Hotingbanan invigdes 1925, var Selsjön i Resele den närmaste järnvägsstationen som kunde bistå med de varor som skulle fraktas upp till övre Ådalen. Därför måste varor köras med hästforor. Många var de bönder och torpare som nappade på denna extra inkomstkälla, och startade upp som entreprenörer för att få dessa lass till våra bygder. Dessa kom att kallas "Lasskjutsare eller forbönder, som vid sidan ofta hade ett jordbruk att sköta. Ofta var det hustrur till dessa som många gånger fick kämpa ensam under vissa perioder, då främst på vintern när det var snöföre.

I Selsjön var det främst en Nilsson, som var handlare "grosshandlare" och stod för en stor del av leveranserna.

De flesta forbönderna var ifrån Gårelehöjden, Tarsele, och Osele, och i Reseletrakten (efter Gustaf Sellinder) kallades den långa raden av hästskjutsar i folkmun för "Högdartåget".

Ersättningen för körningen varierade mellan 1 1/2-2 1/2 öre/kilo. Vintertid lastade man högst 4-500 kg p.g.a. det dåliga föret.